J och jag skruvade ihop stegen till lilla storasyster Ts våningssäng. Eller rättare sagt J skruvade medan jag försökte få henne att lämna över det sista, tyngsta varvet till mig. Men si det gick inte. Hon tog i så att hon blev alldeles röd i ansiktet och skulle bara göra alltihop själv.
“Du är allt lite envis du J”, sa jag.
“Ja, mamma, men det är du med!” får jag till svar.
Skitungen är inte ens 3,5 år.
J och T2 håller ofta konserter för oss just nu. T2 spelar på det lilla mini-keyboardet, oftast nåt förprogrammerat, samtidigt som hon trycker vilt på alla tangenter. J springer runt/dansar med micken så långt sladden räcker och sjunger “trollet under bron” och “blinka lilla stjärna” i någon slags medley from hell. Mitt i sången stannar hon upp och utropar “high five” och sen high-fivar hon sig själv.
Eller som någon som är lite äldre än tre år kanske skulle kalla det “klappa händerna”…
J liggandes på golvet med gosedjursormen stadigt i ena handen: “Mamma, ormet kruper!”
Lilla storasyster T ligger och sover i vår säng när jag med J i släptåg smyger in för att leta efter lite kläder åt mig. J vill tända lampan men jag hyssjar åt henne och förklarar att T sover och att vi inte vill väcka henne.
Varpå J högljutt “viskar”: “Mamma! Du kan titta på mina ögon! De lyyyyser!”
….Ok?
T2: “Bacon är så vackert mamma”
J (förtvivlat gråtande i min famn): Jag vill måla mig arg, mamma, jag är inte arg, jag vill måla mig arg!” (dvs låna en kajal och rita svarta streck i pannan)
T2 (studerar sina halvklädda föräldrar i badrummet en morgon): “Pappa har du små?” “Mamma har inte små.” (vänder sig och går där ifrån, slår sig på knäna ett par gånger suckandes): “jag fattar det inte, jag fattar det inte!”
T2: “Morfar, är mormor din mamma?”
S (som vill sova): “Det är för mycket folk här i sängen” T2: “Jag är inte folk, jag är en folk!”
Löjligt stolt, men skärrad, över J som ännu inte fyllt tre år men som redan överlistat barnsäkerheten på förskolan. Hon skulle ut i kapprummet för att lägga en sak på sin hylla, och dörren var stängd med ett handtag som sitter ca 180 cm över golvet. Utan att fundera går hon och hämtar en sopborste, petar upp handtaget och kliver ut i kapprummet. Sen traskar hon tillbaka och stänger dörren och fäller ner handtaget med sopborsten igen efter sig… Henne har vi inte där vi sätter henne!
Jag ser i ögonvrån att J står vid lampknappen i köket, när ljuset börjar blinka, av och på, av och på. Utan att titta upp säger jag ifrån ganska skarpt: lek inte med lamporna J!
Och får till svar: “de va inte ja, de va nallen!” och visar att det minsann är nallens tass som trycker på lysknappen och inte hennes egna små fingrar. För de håller ju bara i nallens tass.
Listigt…
I söndags morse hörde vi fyra små fötter som tassade förbi vår sovrumsdörr, stannade till lite, men sen beslöt sig för att gå vidare. Vi var tysta som möss och försökte höra vad de skulle ta sig för, när de nu för första gången hade lägenheten “för sig själva”.
De förefaller genast engagerade i något, alldeles tysta och fokuserade och sen kommer det överförtjusta lyckliga fnitter som riktigt bubblar och det går inte att låta bli att fnittra med. S smyger upp på tipp tå och kikar runt hörnet på dem.
De har hittat en burk strössel som de lyckats få av locket på och stor nu stort leende och petar i sig små hjärtformade sockerbitar…
Varje dag de senaste två veckorna har T2 klappat sin pappa på huvudet och sagt: “Pappa inge håj, Mamma håj, T håj men pappa inge håj”
Och han blir lika glad varje gång. Hehe.
För några veckor sedan vaktade våra vänner A och B våra och sina barn en hel dag. På kvällen hade de badat och B var lite rådvill angående vem som var vem och vems kläder som var vems. A sa till honom att fråga dem, för de visste säkert själva. Så B höll upp en tröja och frågade: Vems är den här? Och båda svarar i kör “Den ääj Js!”.
Japp. Båda har järnkoll.
En plus enäggstvillingar 